Jag sitter på tåget och det är stopp, ett stopp som inte alls förvånar mig men som får mig att tänka. Tänka på hur snabbt tiden faktiskt går, att jag redan gått i skolan i en vecka snart, att jag blir arton om 326 dagar, men det är inte riktigt det som fångade mina tankar idag. Det handlar fortfarande om tiden, men om den dagen jag var så fruktansvärt ledsen att jag varken åt eller sov. När jag var så ledsen att jag spydde av oro. Det var 24 dagar sen. 24 dagar som givit mig så otroligt mycket. Som har vridit och vänt på varenda hjärncell i mitt huvud, men som också givit mig lycka. Hur jag för varje dag bara blir lyckligare och lyckligare. Hur jag för 24 dagar sen satt på hans badrumsgolv och hade fått en smäll rakt i bröstet, en chock som fick mig att bli yr, och ett hjärta som blev brustet. Den dagen visste jag inte att jag skulle sitta här 24 dagar senare och må såhär bra. Att mitt liv skulle bestå av dem bättre dagarna när allt känns som att man flyger på moln. Nu är nästa station östertälje och jag ska kliva av och det jag ville komma fram till är att ni aldrig ska ge upp, aldrig någonsin. Ibland måste man gå igenom det värsta för att komma till toppen. Man måste vara ledsen för att känna lycka.