Jag har fått en del frågor om hur jag alltid lyckas komma på fötter så snabbt igen efter alla motgångar och det som fick mig att faktiskt vilja dela med mig om det är när min fina klasskompis satte sig brevid mig och rent ut sagt beundrade min styrka. Hon började med något i stil som jag har en kompis som nyss gjort slut med sin pojkvän, och kom och tänka på dig att du faktiskt också nyss gjort det. Du är så glad och stark hela tiden, hur klarar du av att vara det?. Efter det fortsatte hon med att jag är en förebild för många och att hon inte riktigt förstår hur jag alltid är så glad.

 

Jag kan säga att det gjorde mig alldeles tårögd och rörd. Att jag är en förebild och att jag alltid är så glad och positiv? Det var på något sätt när hon sa det som jag förstod att det är faktiskt är så vissa personer utifrån ser mig. Ser ni mig på det sättet? Hon berättade om en kompis som hamnat i kärlekstrassel och bad mig om råd för att få kompisen att må bättre. Mig av alla(!). Det var stökigt i klassrummet och det gick sådär att fortsätta prata om det. Dock tänkte jag ta upp det här, med tanke på att det är fler som undrat över det.

 

Jag kan börja med att säga att jag inte alltid är glad och positiv, att vissa kvällar är jobbigare än andra och att det är jobbigt att gå igenom något sånt. Jag står ändå fast vid att det första såret är djupast och att det faktiskt är det som är det jobbigaste att få att läka och ju mer gånger det händer, ju bättre blir man på att hantera det. Jag är även en person som hatar, bokstavligen hatar, att må dåligt. Om något jobbigt händer går jag helhjärtat in för att få det bra igen.

 

När Patrik lämnade mig var jag jätteledsen, näst in till hysteriskt förtvivlad. Men redan i bilen på väg hem så kom något över mig och jag fick den där känslan som får mig att ta mig upp på banan igen. Jag bestämde mig för att det inte skulle få påverka mig, att min höst inte skulle få bli förstörd på grund av det här och så blev det. Jag planerade in saker med mina kompisar och familjen. När jag blev ledsen gick jag ut till familjen och lät mig inte vara ensam, då skulle det bara bli värre. Jag motvärkade allt som skulle få mig att må sämre och helt plötsligt började jag känna mig lycklig igen. 

 

Allt handlar om inställning och det värsta du kan göra är att ligga hemma och bara deppa. Ta tag i dig själv och försök få bort den känslan istället. Gör saker som får dig att må bra. Såklart det är okej att vara ledsen, men låt det inte få ta över dig! Jag står här en månad senare och har rent ut sagt aldrig varit lyckligare, jag har aldrig sätt livet eller världen på det här sättet och folk märker det. Jag har fått höra att jag är så mycket gladare nu än innan, och det är sant. Jag är lyckligare nu. 

 

Gör aldrig någon till ditt allt och låt inte räddlsan över att vara ensam ta över. Man måste vara egoistisk och prioritera sig själv först ibland. Relationen du har till dig själv är nämligen den viktigaste, och det blir alltid bättre!