Vi klarade även av den här dagen, men det var jobbigare än vad jag någonsin föreställt mig. Bara av att se hennes hus fick mig att bryta ihop. Att en människa kan betyda så mycket. Att så mycket kärlek finns kvar trots den stora tomheten. Men det var ett fint avslut, ett fint sista farväl. Trots den låga stämningen hade jag mina tre små sysslingar som fick inte bara mig att le, utan även hela släkten. Lilla Elvira som bestämde sig för att hon aldrig skulle hoppa ner från min famn, som sprang genom hela parkeringen med armarna öppna och världens största leende och ropade Felicia och som skulle flytta in hos mig. Bebis Edith som bara skrattade och försökte sig på att få fram sitt första ord och sist men inte minst Sixten som var så busig och fnittrig. Den jobbiga men samtidigt fina höstdagen börjar lida mot sitt slut, och jag säger det igen; du är saknad, mer än du någonsin kommer förstå. För alltid i våra hjärtan. Vi ses snart, men ta hand om dig tills dess. <3