Men när du är där på botten, gräv inte ner dig i allt som hänt, fastän det är hur svårt som helst, försök tänk positivt. Med det menar jag inte att du måste sitta och skratta, utan ändra tankarna från "jag kommer aldrig må bra igen" till "det är okej att vara på botten ibland och det kommer ta tid, men jag kommer mår bra igen". Sen hur lång tid det tar, det är olika från person till person. Fastna inte i tanken "jag ska såra honom/henne lika mycket som han/hon sårade mig." Sjunk aldrig så lågt, aldrig någonsin. Hur svårt det än är, ha kvar din stolthet och visa att du iallafall vet hur man ska bete sig.

Nu låter det som att jag tror att jag är bäst och vet precis hur allting funkar. Men det är snarare tvärtom, jag vet inte mycket om sånt här, men jag har mina erfarenheter. Jag är själv mitt uppe i att försöka ta mig på banan igen, att få tillbaka den där känslan som berättar hur bra jag faktiskt mår och jag har varit här förut. Men skillnaderna mellan då och nu, är att jag tillåter mig själv att fälla några tårar, att jag har accepterat för mig själv att jag inte befinner mig i den bästa perioden just nu, att jag talar om för mig själv att det som har hänt, det har hänt. Men framförallt har jag intalat mig själv att allt kommer bli bra igen, jag kommer må så bra som jag gjorde förut, om inte bättre.

Det jag försöker säga är att förbjud inte er själva att må dåligt, se det som en erfarenhet istället, hur starka ni faktiskt kommer bli när ni väl är uppe på banan igen. För inget är vackrare än ett leénde som har kämpat sig igenom tårar och det som inte dödar dig, gör dig bara starkare. Bra stunder varar nämligen inte förevigt, men det gör inte heller dom dåliga.